En massa grabbar (för det handlar förstås alltid om grabbar) som jagar runt efter en leksak och blir arga som en förolämpad bisvärm när någon annan tar leksaken ifrån dem. Vuxna barn som beter sig som om de nyss grävt sig upp ifrån en jordhåla som dom levt hela sitt liv i.

Oftast ler jag bara åt dessa personer eftersom vi lever i ett samhälle där åsikter än så länge är fria och jag har alltid en möjlighet att gå därifrån. Men jag brukar stå kvar, låta dem prata av sig och sedan börja snacka om andra saker i livet.
Att missionera är inte riktigt min pryl.
Men. En sport som är så stor som fotbollen är över hela världen kan förstås aldrig kallas meningslös. För många är det livet och inget annat än livet mitt i det som andra kallar livet.
Identitet och tillhörighet i ett sammanhang som gör en till en människa som får bekräftelse och självförtroende i denna massrörelse. Den meningen låter rätt fin. Det är den oftast men tänker man några varv till kan den vara en smula skrämmande. Gör gärna det.

Nu var det inte den vinklingen jag skulle spegla idag, hamnade bara där av en händelse. Rensade mitt kontor igår, en massa gamla tidningar och magasin samt urklippta artiklar som kastades eller lagrades. Mitt i allt läsande för att utröna om det skulle kastas eller sparas kom jag att tänka på de där personerna som jag inledde krönikan med.
Ponera att de har en poäng i det de säger. Säg att fotbollen är en rätt meningslös sysselsättning som bara snurrar och snurrar i sin egen bana där allt upprepas varje år och där den enda skillnaden år från år är att allt går mycket snabbare, alla är bättre och ser snyggare ut. Du kan läsa en tidning från 70-talet. Samma frågeställningar och rubriker om sparkade tränare, klubbar i ekonomiska bekymmer, publikproblem eller mer positiva saker dyker upp i dagens media. Det är bara mer idag. Det mesta som skrivs har någon skrivit förut. Kanske på ett sämre sätt, eller bättre, men det har likförbannat skrivits.

Fotbollen vandrar i cirklar, jag vandrar i cirklar. Hittade egna texter från ett antal år tillbaka och de handlade om saker som jag sedan skrivit om igen och igen. Förhoppningsvis på ett bättre sätt, med en annan ingång och utgång men likfullt ungefär samma ämne.
Jag önskar för er skull att jag kunde säga att det bara handlade om mig och min fantasilösa hjärna, att jag är helt inkompetent. Men alla, precis alla, även de tunga krönikörerna på de största och tyngsta tidningarna skriver samma texter om och om igen fast med en smula stänk av citron eller honung. Grundreceptet måste smaksättas annorlunda från gång till gång.

Så varför ska ni läsa då? Tja.
För att ni berörs. Ni blir förbannade. Skrattar ibland och undrar andra gånger hur f-n den där kan få skriva i tidningen. Underhållning, nyheter å sakkunskap.
Hmm, har jag inte skrivit den här krönikan förut ...