Jag kan känna så ibland när jag skriver och pratar fotboll. Att jag använder ett språk som kan talas i sömnen och på ren rutin om jag så skulle vilja. Snömos som någon på Facebook skrev häromdagen. Vad nu snömos är för jäkla ord.
Vill jag skulle jag kunna prata fotboll i tio minuter med enbart en massa snömos och få det att låta bra och initierat.
På samma sätt som politiker i tv-intervjuer ibland står och rabblar en massa smörja som låter bra men som inte betyder någonting, precis som företagsledare eller konstkritiker.

Vi kom in på det här då jag på min privata blogg skriver recensioner om litteratur och musik på mitt eget sätt. Jag har insett hur svårt det är för mig att hitta ett språk för hur jag ska beskriva till exempel ett bra album av en intressant artist. Jag kan inte skriva som musikrecensenter. Jag förstår vad dom menar men deras uttryck finns inte i mitt ordförråd.
För mig blir det ett könslöst språk. Typ detta är bra eller dåligt.
Men när det kommer till fotboll så tror jag mig kunna skriva ihop en het erotisk novell av enbart fotbollstermer. Någonting att använda som högläsning för sin partner på fredagskvällen. Skapa lite romantik, lite vibbar om att kvällen kanske kan användas till annat än ”På spåret”.
Överlapp, glidtackling, närkamp, straff och måååååål! Ett glas champagne till älskling?

Några dagar senare fick jag syn på en DN-text som handlade om en brittisk författare och journalist vid namn Lynne Tross. Som medelålders kulturskribent, och helt ointresserad av sport, blev hon värvad av sportredaktionen för att ur hennes okunniga men nyfikna ögon bevaka fotbolls-EM i England 1996. Lynne blir helt tagen av fotboll och började utifrån hennes gamla kulturrutinbevakning se teater på ett helt nytt sätt. Perspektiven förändrades och hon kunde göra jämförelser som hon aldrig tidigare hittade för att hon säkerligen var inne i sitt språk och sitt kulturiga sätt att skriva och utrycka sig.

Att fotboll bara kan få vara fotboll ibland utan att krångla till det må vara hänt. För ibland är faktiskt 4-3-3 bara just 4-3-3 och inget annat. Och Leeds United är bäst fast dom ligger i den tredje av Englands alla proffsdivisioner. Så enkelt kan det vara vissa dagar.
Men personligen går jag igång och triggas av fotbollen i samhället, fotbollen i världen och dess inverkan på människor. Jag tycker det är spännande med komplexitet som leder fram till slutsatser som knappast var givna på förhand. Det är kul att göra jämförelser med politiken, kulturen, affärslivet.

Jag skulle vilja göra en omvänd Lynne Tross. Så som hon skrev om fotboll kan väl jag skriva om kultur. En okunnig blick in i kulturelitens solarplexus.
Varför får jag inte göra det NA? Vågar ni inte?